Idag startade dagen upp tidigt.

Med en så rolig sak som tandläkaren.

07.00.

Way.

 

Nog om det allt gick fint, inga hål och en trevlig humoristisk tandläkare. När vi var klara så satta han sig på sin stol och kollade mig in i ögonen och frågade "Varför äter du de där tabletterna", syftandes på mina antidepressiva. Jag svarade som det är att det är på grund av depression och ångest, då han svarar någon som är så vacker som du ska inte behöva äta sådana.

Tror det var menat som en komplimang, men vet inte hur jag ska ta den. Jag är inte den där vackra tjejen, eller? Och ännu mindre kan jag påverka mitt mående och/eller läkarens och psykologers åsikt om att jag faktiskt ska medicinera. Men ja, med ett leende sa vi hej då och jag åkte hem. Stötte på en spya på gatan framför mig, vilket drog ner mitt humör ett antal snäpp. Till er nya läsare, jag har en rätt äcklig spyfobi.

 

Nu ska jag dra mig ut i det ytterst otrevliga kalla och gråa vädret och gå till apoteket. Ska köpa upp lite småtandborstar och hämta ut medicin. (Sista dagen jag har frikort på receptbelagda mediciner på apoteket så man får passa på).

 

Så nu vet ni vart ni har mig de kommande minuterna.

 

Todelooooh

Fick den där kommentaren som värmde lite extra i hjärtat. Den satte sig där den skulle. Där den behövdes.

 

Idag har jag flängt runt lite överallt, fikat med Emma, sprungit till 2 olika apotek (som inte lyckades komma fram till vad receptet jag fått egentligen var), hälsat på mormor, köpt handbuketter med mor inför morgondagens begravning och självklart har jag även kollat lite olika tv-serier(dagen är inte fulländad annars).

 

Nu står maten och kokar på spisen och sambo bör vara hemma rätt snart från sin cykeltur. 

Blir senmiddag framför något V.Ä.N.N.E.R-avsnitt, inte mig emot.

Förutom det faktum att över hälften av dagen spenderades med väldig magont.  Men det gick tillslut över och då åkte vi(Anton och jag) till mina föräldrar på mys-söndagsmiddag. Det var massa tända ljus och trevligt småprat.  Jag gosade ner mig med katterna en stund och bara njöt. 

Nu är det dags för en ny vecka och nya tag.

Denna vecka inleds med nåpot nytt, ska nämligen ge blod för första gången.  Känner att jag bidrar på ett litet men ändå fint sätt till något som faktiskt kan rädda liv. 

Men nu är det dags att låta sömnen ta över. Den jag gillar mest i hela världen ligger bredvid och sover redan.

 Har det så himla fint ändå! 

Igårkväll blev det firning av Emelie som fyllde år, var riktigt kul de 2 timmarna jag stannade. (som den tråkiga människan jag är behöver jag lite fin sömn innan jobbet flr att fungera, tyvärr) Men de andra dansade lite extra för mig med hoppas jag. 

Nu kommer vagnen, jobbet here I come!! 

Ni hade skrattat om ni sett mig nu.

Helt patetisk. 

Lyckats få massa små blåtiror under ena ögat, små men synbara.

Och jag har bara mig själv att skylla.

Jag ska jobba tidigt imorgon så det blir att sminka över, haha.

 

Än så länge har jag inte låtit hösten ta mig, mörkret har inte fått smyga sig på.

Men ska jag vara ärlig så väntar jag bara. Fasar.

 

Känner mig ensam, känner mig utsatt.

När sambon somnat igår smög jag upp och hämtade min gosedjurskatt enbart för att jag behövde närhet när sömnen inte ville omfamna mig. 

Hon är sliten, katten. Ungefär som mig.

 

Jag försöker ta initiativ, som blir fel. Blir rädd. 

Rädd för ensamheten. Klängig och ynklig.

Försöker hålla mig kvar i de små trådar som håller mig upprätt. 

Behöver leenden.

Energi.

Kramar.

 

Vill inte tynga ner min sambo, vill visa mig stark. Han ska inte få eller behöva ta allt.

Jag kan klara mig själv. 

Men ensam är inte alltid stark.

Önskar bara någon kunde säga, skriva, viska,

"Linn, det är okej"