Om ni vill veta, så tackade jag nej, till jobbet.

Det var inte rätt. Det skulle inte bli rätt. Detta erbjudandet gav mig så otroligt mycket insikt på mycket i mitt liv.

Det fick mig att inse att en del av de saker jag egentligen skulle vilja göra i livet är mer eller mindre omöjliga. Att de inte är till för mig. Hur skulle jag till exempel klara av att vara en modell om jag inte klarar av att resa?! Bara ha photoshots i Göteborg utanför mitt eget hur kanske? Knappast. Så bara en sådan liten sak kändes som om det gick i stöpet. Det var bara något jag skulle ha velat prova på. När jag faktiskt fått rätt så bra gener då kroppen är ju där den ska vara. Måtten sitter som de ska och är bra mycket längre än vad man måste vara. Men som sagt börjar bli för gammal nu och som sagt, yrket är ensamt och resor konstant. Så det blir att sätta ett streck över det och fundera ut något nytt.

 

Men något positivt är att jag nu har fått otroligt mycket jobb på mitt nuvarande jobb. Hela januari ut jobbar jag mellan 20 och 40 timmar varje vecka. SKa jag vara ärlig så är jag väldigt stressad. Stressad över ord som chefen sa, rädd att jag ska springa in i väggen, rädd för att jag är rätt så svag rent psykiskt. Nu när jag klarat mig hela vintern utan dipp så känner jag mig vinglig. All styrka har mer eller mindre gått åt, omedvetet, till att hålla mig där jag ska vara, ovanför ytan, bland alla andra, så jag är helt ärligt trött.

 

Men den som lever får se, tror det kommer bli bra även för mig om ett tag. Behöver bara lite tid, tid att andas och tänka. Tänker ge allt i alla fall 1 år. Ett år till av mina kvällar och helger på Ica och vad är egentligen det? Typ inget!

Med fina kollegor och arbetsuppgifter jag kan så ska detta bli bra!