Just nu i tider som dessa tider går jag runt och letar efter spyor konstant. Det luktar spyor överallt, människor ser ut att vilja spy överallt.

Det är härligt att leva med spyfobi tider som denna... Februari. Sjukdomarnas tid. Kräksjukans tid. Uäääk.

Men tar mig i kragen hela tiden, tänker bort, tänker rätt.

Ibland så glömmer jag bort hur långt jag faktiskt kommit.

Tänk att detta började för över 10 år sedan, närmare bestämt 12. 

En liten 8-åring med ångest över liv och död. Ett litet barn som ska leka och ha kul och helst inte ha några bekymmer alls.

Mitt liv blev litet, väldigt litet. Hade panikattacker varje dag innan skolan, jag blev följd dit varje dag och ett tag var min mor eller far med mig i skolan enbart för att jag skulle klara av att ens vara där. Jag grät varje gång innan vi skulle sätta oss i bilen eller göra något som innebär att vi skulle lämna hemmet, för att jag var rädd för att vi skulle dö, jag eller mina föräldrar. Undrade vem som skulle ta hand om mig om mina föräldrar dog. Ville veta att folk skulle ärva och få ta de saker de ville om jag skulle dö. Jag satte upp mål i mitt huvud att jag ville leva till vissa datum då det hände vissa speciella saker, när datumet var förbi satte jag nästa i hopp om att någon som bestämde över liv och död skulle höra mina panikartade önskningar.

 

Ångesten gav mig illamående och magont, vilket i sin tur ledde till något år senare, när döden inte kändes lika skrämmande, att jag fick ångest över att få ångest. Fick ångest för att jag var rädd för att bli sjuk, få ont i magen, må illa eller ännu värre, spy. Här var jag kanske 10-11 år. Det är ungefär i denna åldern ångest normalt dyker upp hos människor, barn.

Jag hade redan förlorat lite av mitt liv i rädsla, att inte kunna vara ensam alls, inte ens en minut. Att sitta hos skolsköterskan varje dag för att lugna ner mig istället för att vara på lektionerna. Missa tid med vänner, lek och skratt.  Och att tro att jag var helt ensam om detta och att det aldrig någonsin skulle bli bättre. Att jag var dömd till detta liv, att jag inte skulle kunna leva som en normal människa, någonsin.

 

Men vet ni vad? Det blev bättre.

Något år senare, fick jag diagnosen medelsvår depression, vilket inte gjorde allt lättare, men ångest var bättre. Nu var det mest svårt att göra saker som var utöver det vanliga. Att helt plötsligt åka iväg på ett studiebesök med skolan var inte direkt populärt, att vara långt hemifrån var inget att rekommendera. Jag behövde en flyktväg, för tänk om jag skulle bli sjuk. Eller spy.

 

Så visst, att jag nu medicinerar mot min numera så kallade nedstämdhet och min lilla lätta ångest, att jag gjort det sedan jag var 16 år och jag fortfarande måste ha en form av flyktväg och att jag har utvecklat en spyfobi. Men jag har flyttat hemifrån, jag har ett jobb, jag kan åka var jag vill. Jag kanske inte direkt vill åka själv till Stockholm. Men från den lilla flickan som inte kunde lämna hemmet så känner jag att jag inte ens är samma person.

Och på ett sätt kan jag vara glad att jag drabbades, för idag är jag så stark. 

Med rätt hjälp och starka människor jag har haft i min närhet och en del vilja från mig själv.

Idag vet jag vem jag är, vad jag står för, jag vet att saker blir bättre och jag mår bra!

 

Så egentligen vill jag bara säga TACK!

Tack för allt ljus ni tog till mig i mitt lilla mörker!