Just nu i tider som dessa tider går jag runt och letar efter spyor konstant. Det luktar spyor överallt, människor ser ut att vilja spy överallt.

Det är härligt att leva med spyfobi tider som denna... Februari. Sjukdomarnas tid. Kräksjukans tid. Uäääk.

Men tar mig i kragen hela tiden, tänker bort, tänker rätt.

Ibland så glömmer jag bort hur långt jag faktiskt kommit.

Tänk att detta började för över 10 år sedan, närmare bestämt 12. 

En liten 8-åring med ångest över liv och död. Ett litet barn som ska leka och ha kul och helst inte ha några bekymmer alls.

Mitt liv blev litet, väldigt litet. Hade panikattacker varje dag innan skolan, jag blev följd dit varje dag och ett tag var min mor eller far med mig i skolan enbart för att jag skulle klara av att ens vara där. Jag grät varje gång innan vi skulle sätta oss i bilen eller göra något som innebär att vi skulle lämna hemmet, för att jag var rädd för att vi skulle dö, jag eller mina föräldrar. Undrade vem som skulle ta hand om mig om mina föräldrar dog. Ville veta att folk skulle ärva och få ta de saker de ville om jag skulle dö. Jag satte upp mål i mitt huvud att jag ville leva till vissa datum då det hände vissa speciella saker, när datumet var förbi satte jag nästa i hopp om att någon som bestämde över liv och död skulle höra mina panikartade önskningar.

 

Ångesten gav mig illamående och magont, vilket i sin tur ledde till något år senare, när döden inte kändes lika skrämmande, att jag fick ångest över att få ångest. Fick ångest för att jag var rädd för att bli sjuk, få ont i magen, må illa eller ännu värre, spy. Här var jag kanske 10-11 år. Det är ungefär i denna åldern ångest normalt dyker upp hos människor, barn.

Jag hade redan förlorat lite av mitt liv i rädsla, att inte kunna vara ensam alls, inte ens en minut. Att sitta hos skolsköterskan varje dag för att lugna ner mig istället för att vara på lektionerna. Missa tid med vänner, lek och skratt.  Och att tro att jag var helt ensam om detta och att det aldrig någonsin skulle bli bättre. Att jag var dömd till detta liv, att jag inte skulle kunna leva som en normal människa, någonsin.

 

Men vet ni vad? Det blev bättre.

Något år senare, fick jag diagnosen medelsvår depression, vilket inte gjorde allt lättare, men ångest var bättre. Nu var det mest svårt att göra saker som var utöver det vanliga. Att helt plötsligt åka iväg på ett studiebesök med skolan var inte direkt populärt, att vara långt hemifrån var inget att rekommendera. Jag behövde en flyktväg, för tänk om jag skulle bli sjuk. Eller spy.

 

Så visst, att jag nu medicinerar mot min numera så kallade nedstämdhet och min lilla lätta ångest, att jag gjort det sedan jag var 16 år och jag fortfarande måste ha en form av flyktväg och att jag har utvecklat en spyfobi. Men jag har flyttat hemifrån, jag har ett jobb, jag kan åka var jag vill. Jag kanske inte direkt vill åka själv till Stockholm. Men från den lilla flickan som inte kunde lämna hemmet så känner jag att jag inte ens är samma person.

Och på ett sätt kan jag vara glad att jag drabbades, för idag är jag så stark. 

Med rätt hjälp och starka människor jag har haft i min närhet och en del vilja från mig själv.

Idag vet jag vem jag är, vad jag står för, jag vet att saker blir bättre och jag mår bra!

 

Så egentligen vill jag bara säga TACK!

Tack för allt ljus ni tog till mig i mitt lilla mörker!

 

Går just nu på stresslevel 100 på en skala upp till 10. Jag vet inte varför, men är ständigt stressad. Känner hjärtat slå på lite för snabbt och hjärnan går på högvarv, likaså kroppen.

De på jobbet har börjat kommentera det hela, att jag måste lugna ner mig, andas. Men just nu går det inte.

Tackade nej till jobb idag då chefen ringde för att jag kände att jag behövde andas ut och försöka ta det lugnt, går det bra? Inte ett dugg.

Ska försöka mig på att stretcha lite och göra avslappningsövningar.

Det tror jag kan vara bra både för stressen och för min mensvärk som funnits där i lite drygt en vecka nu. Kul, nu kan jag visserligen fungera som en normal människa med den. Men var ute på en promenad med Anton för någon dag sedan och fick sådan kramper att jag var tvungen att sätta mig ner på huk eller lägga mig på närmsta bästa el-skåp. Jag skojar inte.  Stackarn har fått massera mig och ta hand om mig, då jag varit allmänt ynklig och tyckt synd om mig själv då det varsom värst för några dagar sedan. Alltså fyyyyy. 

 

Idag är jag som sagt ledig mer eller mindre, vilket känns så välbehövligt. Jag håller på att baka bröd just nu i skrivande stund och plockar lite i hemmet. 

Ikväll blir det lite träning när Anton slutat och en sväng förbi mormor för att fixa hörlurar till hennes TV och lämna tillbaka hennes klocka som mor och jag bytte batteri på igår. (Inte själva kan tilläggas)

 

Så nu vet ni vart ni har mig.

Runt-flängandes i hemmet, stressad. Seriöst. Har ni något bra tips på hur jag lugnar ner mig så skriv, snälla skriv.

Hade tagit ett bad om jag hade haft ett badkar, men nu är så inte fallet. Haha.

Nu har brödet jäst klart.

Hoppas ni har det fint!