Känner mig betydligt äldre än den blivande 20 åring jag är. Känner mig gammal. Stel och darrig. Tar mellan 4 och 8 receptbelagda tabletter per dag. Jag som trodde att jag någon gång skulle få vara helt medicinfri. Sluta med antidepressiva och skit. Istället har det för tillfället tillkommit fler. Äter muskelavslappnande för min käke som fortfarande vägrar sluta göra ont. Går och är rädd för biverkningar. Är rädd för att aldrig bli frisk. Är väl bara allmänt rädd.
Rädd för att falla.
Rädd för hösten som börjar komma.

Pratar för mycket, pratar för lite. Är tyst och tillbakadragen, är framåt och konstig.
Det kan aldrig vara lagom, sådär perfekt.

Men som sagt, om någon månader fyller jag 20 och rent mentalt känner jag mig som den 20 åringen. Kanske i alla fall. Min kropp har bara inte hängt med. Både kropp och sinne har fått vara med om mycket skit de senaste åren.
Därför försöker jag vara positiv. Andas.
Tror att jag faktiskt är värd det. För mig själv.

Men vet ni vad?!
Det är faktiskt bra. Min rädsla är dum, förväntar mig alltid det värsta för att inte bli besviken.
Ibland så samarbetar kroppen med mig och slipper äckel-biverkningar och blir ung igen. Om någon vecka är jag nere på 1-2 tabletter per dag igen så ja. Det blir bättre människor.
Det blir bättre.