Helt plötsligt kom ångest. Ångest som rev. 

Ett illamående som blev för mycket.

Det var för mycket människor, för trångt, för mycket, för lite. Allt.

Händer som var is, kropp som var varm, droppar i pannan som sakta men säkert började bildas, blurret i hjärnan. Känslan som sa; FLY!

Sofie var fin och vi gick och satte oss vid vattnet.

Det var rofyllt.

Det var i precis rätt ögonblick. Precis där var det jag tog djupa andetag och gick tillbaka några steg.

Det blev lugnare, nästan bra.

Att bara andas, kolla på vattnet och prata.

Om och om igen.

 

Nu har illamåendet mer tagit över. Kom precis hem.

Väntar på spyan, väntar på vad som helst. 

Väntar på tårar. Väntar på att ångesten ska komma och den inte ska kunna gå att hämma, att jag inte ska kunna hantera den.

Detta har inte hänt på över ett år.

Jag är ovan.

Men med mer än hälften av mitt liv med ångest, som påverkat mig så otroligt mycket så har jag lärt mig hur man ska göra. Vad som ska göras.

 

Är bara så glad att jag har så fina människor i min närhet.

Som hjälper.

Det är medicin om något.