Har dippat, rätt rejält.

Gårdagen var jobbig.

Kom försent till jobbet på grund av att jag trodde jag började 17, klockan 15.15 ringde min mobil och en från jobbet undrade var jag var. Blev att rusa, springa och komma dryga halvtimmen sent.

Sen helt plötsligt blir jag svinyr, en plånbok tappas bort, en lös hund hittas utanför. Jag börjarr må svinilla för att allt snurrar, ångesten kryper sig på. Mer och mer. Föreöker hitta på någon plan. Det är kö till kassan, kan inte springa iväg och fly som jag helst vill. Så sitter kvar. Försöker glömma tanken på att det känns som att jag ska spy. Ångesten stegrar. Kallsvettas. Har en blackout mellan 19.20-19.40. Men tillslut så kom jag på att det finns en punkt i handen man kan massera. Efter ett tag av hårt tryckande, masserande, släpper paniken lite. Andningen blir lugnare. Det går att fokusera. Sen gick det faktiskt bra. Det lugnade ner sig.

Plånboken kom tilbaka till sin ägare, hunden hittade sin ägare.

Och tillslut var det dags att stänga.

 

Hatar att ångesten kommer på besök igen. Hatar det. Sure, kan hantera den. Men ändå. Det var ungefär ett år jag slapp den. Vaje år under denna tiden så kanske den alltid kommer komma. Undrar om jag egentligen någonsin kommer kunna kalla mig frisk. Jag som ville sluta med all form av medicin till våren. Tänk om jag alltid måste medicinera under hösten och vintern.

 

Vill bara bli frisk. Det skulle underlätta. 

Och tänker inte på mig nu. Det hade varit så otroligt mycket lättare för sambo.

Att slippa mina dippar.

 

Som sagt min veckas ledighet var välbehövlig. Har hittat på så mycket fint. Spenderat tid med min fina sambo, träffat vänner, bowlat, gått på bio, varit på krogen, firat nyår, varit på stan, lagat god mat, kollat på film, beställt roliga saker från nätet, haft det fint och mått bra.