För första gången på väldigt länge blev jag arg...

Vilket slutade upp gråtandes i min skrivbordsstol.

 

 

Jag må tänka mycket på mig själv och prata om mig själv och roffa åt mig saker före alla andra, men det är inget mot vad du gör. Så när är det dags att du gör något för någon annan? Det är något jag gör i alla fall, människorna jag har runt omkring mig är de som får mig att vilja leva. Så hur självisk jag än kan låta, så tänker jag ändå mer på andra. Helt ärligt så bryr jag mig inte om mig själv. Även fast man inte kan tro det.

 

Ska sluta låta självisk.

Vill inte bli som han.

 

Så från och med nu så ska jag ändra mitt prat, jag är inte intressant.

 

 

Ska inte bli som han, ska bli som morfar var.

Åh, morfar vad jag saknar dig nu...