Min förebild, världens snällaste, genuina och omtänksamma med världens underbaraste rethumor.

Min morfar.

Att du inte finns längre känns.
Att jag aldrig fick någon chans att säga hej då.
Att se dig ligga helt stilla, kall, men så fridfull med blommor på bröstet.
Kommer sakna dig.

Kommer alltid komma ihåg sista gången vi pratade, varje gång jag svarade i telefonen och du sa buuuuu, att du sa hej nu istället för hej då, att då lät mig hoppa i er soffa när jag var liten och varje gång vi lekte glasskiosk, varje gång du sa mig sa du att jag var så fin.

Min älskade morfar.

Det finns ingen som du, kommer aldrig finnas.
95 år skulle du bli i juli. 95, helt galet.


Morfar, jag saknar dig.

Men jag ska inte göra dig besviken, trots att tårarna runnit hela dagen så ska jag göra dig stolt. Du har alltid sagt att jag kommer att bli något stort, det ska jag bli. För dig.

Att min mor sa till mig när vi var inne hos dig att jag ärvt dina goda egenskaper att bry mig om andra mer än mig själv och ditt humör, din humor. Att ens få höra det fick tårarna att rinna ännu mer.

Det finns ingen som du.