Vill ni veta sanningen?
Sanningen att jag är så trött just nu.
Trött på att inte uppmärksammas när jag gör något bra, på bekräftelsen.
På att jag aldrig kan acceptera mig själv, att jag tycker jag är så ful så jag inte fattar hur folk står ut.
Att jag inte orkar gå upp ur sängen på morgonen.
Att jag tröttnat.
Att jag snart inte kommer ha några vänner kvar, då jag stöter bort alla eller bara tröttnat på att vara snäll. Eller tröttnat på att allt hela tiden måste handla om någon.
Jag vill bara ha lov. Vill sova. Vill inte plugga. Vill ingenting, förutom vara i min pojkväns famn. Fattar inte ens hur han orkar med mig. Hur han står ut med mig. Saknar honom så mycket men att det känns som om han är sur på mig just nu.

Just för anledningen att man inte kan stå ut med mig.

Önskar bara att jag någon gång kunde acceptera, inte vara så osäker. Släppa in människor igen. Har blivit en försvarsmekanism.
Och helt ärligt bryr jag mig inte.
De människor jag gillar orkar jag med, jag orkar vara snäll, jag orkar bry mig. Men känslan av att inte vara gillad tillbaka finns hela tiden och den äter upp mig lite. Och den tycker inte jag smakar gott...

Allt, livet.

Kan inte plugga heller för kan inte tänka. Tänka på något annat än vad jag skrev över, särskilt en sak.

HEJ DÅ!

(och nej, jag har inte gått och blivit deprimerad igen, är bara trött och orkeslös, mår egentligen bra, men allt bara tär så mycket på en.)