Begravningen igår var fin, väldigt fint. Sorglig och hemsk också. Men det hör ju begravningar till. Att säga hejdå är aldrig lätt. Många tårar rann många kramar delades ut, många fina ord sas.
Vi hade fått inbjudan att stanna kvar på fika efteråt, vilket vi gjorde. Fina fina släkt, vad jag gillar er. Trots att ni inte är mina närmaste släktingar får ni mig att känna mig som en i familjen.

Eftersom jag har en tendens att gå in i mitt no-emotion-mode då och då när det är jobbiga saker hände detta självklar igår, det enda som hände med mig var mina ben som skakade att jag knappt kunde stå och gå normalt. Därför mår jag som jag mår idag. Ibland är det inte bra att dölja känslor, men när jag ser så många ledsna så vill jag istället ta hand om dem och krama dem. Vill ju att de ska ha det så bra som möjligt och då har jag inte själv tid att gråta. Men några tårar kom igår när Anton kom hit vid 21 snåret, då gick det inte längre. Fortfarande finaste pojkvännen som kommer och tröstar mig och tar hand om mig.

Ska se om jag kan dricka upp milkshaken jag gjort och försöka gaska upp mig på ett eller annat sätt. Ska försöka gråta ut, men kan inte just nu. Det är bara tomt just nu. Hatar att jag blir sån. Det är inte helt friskt Linn. Men vem har någonsin sagt att jag var frisk?

Nu är det plugga som gäller...
(Ursäkta detta deppiga inlägg, men ja, förösker var så öppen som möjligt. Detta är ett liv. Men det blir nog bättre snart)