De senaste åren. Särskilt det senaste efter tandställningen försvann så har folk, även folk jag inte känner bra sagt till mig att jag ska bli modell. Eller borde bli. Jo, jag vet att jag är rätt lång, 179, så det är ju över kravet. Jag har ett ansikte som man kanske inte hittar överallt men det är inget modellansikte. Inga käkben, inte tillräckligt stora ögon och näsan är för stor. Sedan är jag för "tjock" för att bli det. I alla fall för att komma utanför Sverige. Och jag skulle inte vilja sätta in mig själv i en värld full av krav på mått och små storlekar och ätstörningar. Att måtten ska vara under 90, 60, 90 är ju bara brutalt även fast jag själv haft under dessa måtten när jag var underviktig. Nu är jag väl hyffsat normalviktig. Större än vad folk tror. Tyvärr sant. Hade önskat att jag var smalare. Det kan jag säga utan att ljuga. Då märker man samtidigt hur mycket denna värld påverkar en. Hur många är det inte som påverkas av de perfekta modellerna med de perfekta kropparna?

 

Men helt ärligt så älskar jag att stå framför kameran. Där kommer jag igång och blir levande på något sätt. Haha.

Men själva modellyrket är inget för mig. Klart man kan önska att man skulle gå på en catwalk med de kändaste designernas kläder eller vara på en photoshot där resultatet ska synas och visas över hela världen.

Alla växer inte upp och blir snyggt perfekta, alla är fina på sitt sätt men tydligen inte på rätt sätt. Alla kan inte alltid lyckas. Men that's life. It's a bitch. Just deal with it. Eller låt dig brytas ner....

Nog babblar om detta.

Over and out.