Instängd i sig själv. Inte kunna göra något. Inte kunna vara ensam. Må skit nästan varje dag.

Det är något en 9-åring inte ska behöva uppleva. Då är man fortfarande ett barn.

En 9-åring ska inte känna sig tjock. Inte behöva få panik inför minsta sak.

Jag har aldrig någonsin tänkt att jag haft någon form av ätstörning eftersom jag alltid älskat mat. Älskat att äta...

Då ville jag få bort vecket på sidan av magen som vi alla får om man böjer sig åt sidan.

Kallade det en speciell sak i mitt huvud som jag inte ska skriva här eftersom det har ett namn framför.

En av mina närmsta vänner var vid den tidpunkten smalare än mig(hon är fortfarande smalare än mig så ni inte tolkar detta fel nu). Jag avundades hennes ben och allt annat.

Tillsammans med min ångest, som var svår vid denna tidpunkten, blev det svårare att äta. Kilona rasade. Tillslut fick jag inte det där vecket på magen längre mina ben var smalare och byxorna hängde precis som jag ville att de skulle göra.

Nu var jag ungefär 11 år.

När jag sedan började 6:an fick jag på något sätt en nystart. Behövde inte springa till skolsyster på grund av panikkäslorna, ångesten och illamåendet varje dag längre.

Bakslag kom och gick och tillslut började jag inse att detta inte kunde vara nyttigt. Gick upp ett antal kilo, armarna kom tillbaka igen, så som allt annat.

För att sedan försvinna igen lite drygt ett år efteråt, inte med mening denna gång. Ville verkligen inte vara smal längre. Ville ha lår som gick ihop, större bröst och bara se mer levande ut.

Men både ångest och depression hindrade detta. Gick ner till 45 kg, var ungefär lika lång då som jag är nu. You do the maths.

Kämpade för att komma tillbaka igen. Men det gick inte.

.

Nu är jag på normalvikt igen. Ångesten kan jag hantera, depressionen, eller snarare nedstämdhetet som de kallar den, går i vågor men inget värre.

Det som inte dödar gör en starkare.

Jag har lyckats bevisa det för mig själv. För det stämmer verkligen.

Även om det inte känns värt det vissa dagar är det ändå det. För resten av livet.

.

.

Nu blev det väldigt mycket om vikt i detta inlägget. Jaja. Skulle egentligen blivit om ångest. Men jaja. Någon annan gång...