Inatt somnade jag med armarna runt min gosedjurskatt som legat undangömd i år. Men just inatt kom hon fram igen. Jag är ett litet barn. Ett litert barn som håller på att lära sig att bli vuxen. Det tar sin tid bakslag kommer så som framsteg. Men man ska inte skynda att bli vuxen och mogen även om man ser ut så utifrån. Hur gammal man än ser ut att vara kan man fortfarande vara ett litet barn där inne som behöver omtanke och kärlek ibland även ett litet gosedjur när det känns som om världen sviiker. Imorse när jag vaknade hade jag fortfarande armarna runt henne. Tror det behövdes. Eller så är det bara närheten jag är ute efter. Men kan fortfarande inte gråta. Borde inte det vara ett tecken på att jag vuxit upp. Att jag inte längre behöver fälla en tår för minsta lilla. Vad vet jag. Men snart är det min tur att flyga ut. Att bli vuxen. Att bli fri från det lilla barnet där inne.