Musiken pulserade i hörlurarna. Hon höjde den. Det skrällde ur hörlurarna och in i hennes öron.

Huvudvärken började kännas lite, men det brydde hon sig inte om. Just då ville hon bara komma bort, bort från allt.

När hon kollade upp så stod hon fortfarande kvar på gården utanför sitt hus där hon stått de senaste 10 minuterna. Tårarna brände bakom ögonlocken. Hon började springa, benen kändes stumma och kroppen svag. Hon visste inte vart hon sprang men hon visste att hon skulle bort. Bort från allt hon visste, om så bara för en liten stund. Bort från huset där hon bodde, bort från människorna och definitivt bort från ”Honom”. Han som skulle vara den rätta, som allt känts så bra med. Allt detta som hade varit hennes liv för bara några timmar sedan - hennes underbara liv.

Hon hade sprungit ett tag nu, andetagen blev bara jobbigare och jobbigare att ta, så hon saktade ner. Då kände hon lukten från havet. Hon hade sprungit ända ner till havet. Hon drog en djup suck och drog ur hörlurarna där musiken fortfarande var hög. Hennes ben gick som av sig själva ner mot det grågröna vattnet. Det kluckade så välbekant mot stenarna på stranden. Här kände hon sig på något sätt som hemma. Här nere kunde hon låta tårarna komma ostört. Ingen kom ner hit längre. Bara under varma sommardagar. Då var stranden full med glada och skrattande människor men nu var det höst. Det var grått och solen stod lågt och löven som förut suttit på träden låg nu som en matta under dem. Deras färgglada färger lättade upp det gråa lite. Men hösten var ändå alltid dyster.

Hon tog ytterligare några steg till bryggan som gick ut i vattnet och satte sig. Hon drog av sig sina numera smutsiga gympaskor och de blöta strumporna och la dem på tork bredvid sig.

”Jag måste ha sprungit i en vattenpöl”, tänkte hon för sig själv.

Hon tog och stoppade ner sina nakna fötter i vattnet men med en rysning drog hon snabbt tillbaka dem igen. Vattnet var iskallt. Det verkade bara vänta på att isen skulle lägga sig som ett skyddande lock och stänga in allt det tråkiga, gråa så att det sedan kunde bli lika fint och välkomnande igen nästa sommar.

Nu kände hon att hon hade lugnat ner sig så pass att hon kunde tillåta sig själv att tänka på Honom.

De hade träffats en varm majdag. Solen hade skinit och det hade varit så skönt. Världen hade känts så underbar. Där fanns bara han och hon själv. Det var två och halvt år sedan nu. Solen hade känts just så underbar de flesta dagarna de varit tillsammans.

Fast nu var allt mörker även fast solen försökte skina med sina starkaste höststrålar mot henne så tyckte hon fortfarande att det var lika mörkt. Solen gav henne ingen värme längre, det var kallt. Hon kände sig instängd.

Och detta berodde inte bara på hösten som mer och mer övergick till vinter, utan det var något annat. Något som hon inte hade upplevt förut.

I går hade de haft ett väldigt bråk. Det varade flera timmar.

Tillslut hade hon inte orkat mer och sprungit ut, till havet även denna gång. Efter ett tag hade hon samlat ihop sig tillräckligt för att gå tillbaka. Hon gick sakta ett steg i taget. När hon sedan kommit in i deras hus var han borta.

Han hade varit borta rätt mycket den senaste tiden. Hade tydligen varit mycket på jobbet. Allt gick tydligen fel där hela tiden, så han var tvungen att jobba över flera gånger i veckan. Tillslut hade hon slutat vänta på att han skulle komma hem i tid för de gångerna var så sällsynta.

Själv så hade hon inget jobb än. Hon fick nöja sig med att vara hemma. Hon hade precis gått ut skolan och tagit studenten i våras. En av hennes lyckligaste dagar förutom när hon träffade Honom.

Sent på kvällen kom han hem igen. Hans ögon var mörka och kalla. Något hade ändrats. Han sa ingenting, utan bara gick in i sovrummet och smällde igen sovrumsdörren efter sig. Det var det sista hon hörde från honom.

Hon gick och la sig på soffan, tyckte det var bäst så. På morgonen när hon vaknade var han borta igen. Det var söndag så han skulle inte jobba. Hon gick in i deras sovrum där var han inte heller. Men alla hans saker var borta, varenda liten sak.

Varför hade hon inte vaknat?

Hon satte sig i sängen och hörde hur något prasslade till. Hon reste på sig igen och såg att det var en lapp med några ord på. På den stod det:

”Caroline, kan inte leva så här längre. Har en ny. Vi borde ju få vara lyckliga båda två. Det är slut nu. Du kommer ha det bättre utan mig, med någon annan. Förlåt //John ”

Hon hade varit lycklig. Att inte han hade varit det kändes som ett knytnävsslag i magen.

Hon knycklade ihop lappen efter att ha läst orden om och om igen och kastade den sedan på golvet. Varje ord gjorde lika ont varje gång hon läste dem.

Helt plötsligt föll allt på plats alla långa jobbdagar, ögonen, känslan. Det var ju egentligen självklart. Hon hade varit en idiot som hade litat så blint på kärleken.

Men det som störde henne mest var lappen. Han hade skrivit en lapp, inte sagt ett endaste ord om hur han kände och vad han gjorde.

Nu var hon ensam igen.

Som hon varit så länge innan hon hade träffat Honom.

Hon såg deras tid tillsammans i minnet, det hade gått så fort. Det kändes som om detta bara var något hon hade fantiserat ihop själv för att inte känna sig så ensam.

Hon satt fortfarande kvar på bryggan.

Det började mörkna. Inte för att det spelade någon roll. Inget spelade någon roll längre.

Men hon kände ändå att det var dags att gå.

Så hon tog på sig sina strumpor som fortfarande var genomblöta och drog sedan på sig skorna. Och började långsamt gå hemåt igen.

Tillbaka till det tomma huset som nu bara innehöll hennes saker.

Väl tillbaka till huset sparkade hon av sig skorna och gick in till köket. Hon drog av sig de blöta strumporna igen och släppte ner dem på golvet.

På en av stolarna hittade hon en av hans skjortor, som han måste ha glömt i farten när han gav sig av. Hon tog den och luktade på den. Den luktade precis som han hade gjort. Doften som hon älskade. Detta var ett bevis på att hon inte hade fantiserat ihop dessa år. Detta var inte ännu ett trick som hennes hjärna hade lurat henne med. Detta var alldeles sant. Men trots detta så vände hon sig om, slängde in skjortan i kakelugnen och tände på.

Hon kollade på skjortan tills den inte var mer än en liten askhög.

Då ringde telefonen. Hon hade varit så upptagen det senaste dygnet att hon hade glömt att omvärlden existerade.

Hon svarade med darrig röst.

Det var hennes mamma. De pratade en stund. När hon väl la på telefonen så kändes det lite bättre.

Hon kanske inte var helt ensam ändå tänkte hon för sig själv och log lite.