De flesta människor har något speciell avledningsmanöver som vi gör för att inte andra människor ska komma för nära inpå. Till det där sårbara och känsliga som kan finnas någonstans där inne. Inom vissa människor.

Till exempel kan vissa ta till humorn som försvar och skämta för att hålla folk på avstånd. Så att de inte kommer för nära, så att de inte förstår vad det är som finns där deep down. Man vågar inte visa sina brister eller inte bryta sig ut ur sin bubbla och ta ett kliv ut ur det man är van vid. Istället för att gå runt och spela någon roll eller köra med massa metoder för att få människor att tänka på annat. Men alla som på något sätt inte vill att sanningen ska komma ut eller att man helt enkelt kanske blir sedd som en annan person, har på något sätt en avledningsmetod som man kör med för att alla runt om en ska tro att allt är bra.

Jag själv är en rätt känslig människa, plus att jag har ångest till och från (har haft det sen jag var 9 år, då var det hemskt nu kan jag ta och kontrollera den). På något sätt är jag rädd att berätta det för att jag är rädd att de människor jag bryr mig om ska döma mig på ett speciellt sätt för det om jag skulle berätta det.(kan ju säga att mina närmaste vet om det och har vetat det länge.) Jag är inte mer än en människa.

När jag själv försöker leda bort människor så blir jag antingen tyst eller pratar sjukt mycket, babblar strunt helt enkelt, eller så drar jag till ett skämt eller bara någon skum kommentar så att samtalsämnet byts. Ibland så skrattar jag till. Det är så det har kommit till att folk säger att jag skrattar hela tiden. Det är så folk som inte känner mig riktigt ser mig, som en glad person eller bara en väldigt skum person. Jag spelar på något sätt den person jag skulle vilja vara. Fast ändå inte. När jag själv inte känner mig på topp brukar jag gå in i rollen. En roll som hoppas att ingen märker något eller ingen frågar hur jag mår. Om någon gör det trillar fasaden av. Det är just den frågan som ibland är svår. Särskilt när inte allt känns helt 100 %.

Att jag ses som en glad person gör mig faktiskt inget alls, jag är en glad person normalt. Jag älskar att vara glad, jag älskar att skratta, jag älskar att bara vara allmänt skum. Göra saker som alla ”de coola” inte fattar att man gör och himlar med ögonen åt. Medan man själv skrattar, har kul och bara njuter av livet. Men det är också så som gör att människor tror att man är en annan människa än vad man är. Men jag älskar att prata och få människor att skratta (jag älskar att skoja, skämta och vara lite allmänt ironisk) och bara känna mig omtyckt. Vem vill inte känna sig omtyckt av människor omkring sig, få kramar, komplimanger och leenden när man ses.

I rollen, bakom ett påklistrade leendet och ögonen utan glädje finns den riktiga personen. Den personen kanske inte är så olik sig själv. Bara det att den tillåter att ha dåliga dagar, vara känslig och sårbar.

Ögonen är just det stället där man kan se hur det är med en person. På riktigt.

Det är kanske därför jag fastnar för personer med just ögon som är fina eller lite speciella. Ögon som berättar en historia. Det är något jag inte kan motstå. Men det är en helt annan historia.