Fredag fredag fredag
Myser till lite musik, efter protion havregrynsgröt och ett avsnitt av modellflickor.
Nu är jag redo att dra mig mot jobbet och jobba de 5 timmarna jag tackade ja till idag.
Ikväll kommer mina mys Ica-tjejor hit och det ska bli superduper!
Idag ska jag försöka att inte slå i huvudet i en varuvagn som jag gjorde förra fredagen så att det börjar blöda. Jag skippar gärna det. Känns lite onödigt sådär.
Kanske därför jag är som jag är, slår i huvudet för mycket. Ni förstår inte hur mycket!
Eller så är jag bara för lång för mitt eget bästa. Man kan ju tycka att kroppen borde ha vant sig efter ett bra antal år med denna längd, men neeeeeeeej.
Let's call it magic
Det enda jag känner att jag skriver nu är mer eller mindre att tiden går så snabbt, veckorna springer iväg.
Det är fredag imorgon, sedan helg. Det går snabbt. Känns som varje vecka bara går snabbare och snabbare ju äldre jag blir, dag för dag.
Jag fyller 20 om 2 veckor. Känner mig så ung när jag säger till folk att jag faktiskt är 19. Inuti känner jag mig som 25+, samtidigt som jag ibland beter mig som om jag vore mindre hälften av det. Men det är väl så det är att vara mänsklig.
Just nu så löser sig inte saker, de liksom fastnar och stampar vatten.
Varför undrar jag.
Men det går ju inte alltid att ha flyt med allt. Och att trampa vatten är ju helt okej träning, så får se det så så länge.
Jobbar på att se saker mer positivt, att njuta och andas.
Det går bra, andningen går sämre.
Men fortfarande så är måendet med mig,
hösten har inte tagit mig och jag skrattar den i ansiktet!
Med det säger jag godnatt.
Vad man gör efter träning med sin kaffekopp
Så kallad, legday, idag. Så det lär vara lite jobbigt att gå imorgon.
Det var hon som förklarade allt om avund
Nu har jag helg!
Sitter just nu ensam hemma med Shinedown på lagom hög volym och ett uppdrucket glas vin framför mig.
När sambon är ute och roar sig på annat håll så får man passa på att roa sig lite själv och unna sig lite vin.
Idag har det varit en rätt så fin dag. Jobbade och stängde med Emma och det är ju alltid de bästa jobbdagarna som spenderas med henne. Det är något som är väldigt positivt med att råka ha samma arbetsplats som sin bästa vän. Klagar icke alltså.
Så som sagt nu har jag en heeeel dag helg framför mig och än så länge är den dagen totalt fullbokad. Det vankas lite julklapps-shopping, träning, maxi och lite annat smått och gott.
Men nu så kallar sängen, riktigt längtar efter att få lägga mig ner.
Och med det får ni en finfin bild från min student för 1,5 år sedan. Seriöst tiden springer...
Snabbt, försöka komma ikapp
Helt ärligt så springer dagarna bara iväg.
Jag har fått lite extra tider på jobbet, så de 4-11 timmarna i veckan har utökats titt som tätt.
Ibland så löser det sig och förhoppningsvis vid årsskiftet så får jag fler pass. Så jobbläget känns bra, ska nu jobba de kommande tre dagarna, så det blir inte så mycket helg för mig. Men det gör inget. Det kan man ju ta igen en annan gång.
Och tror sambo kommer fixa mys när jag kommer hem.
(Bortskämd tjej)
(Visserligen är han rätt bortskämd också så det jämnar ut sig) (haha)
Idag har jag varit ledig och då tvättat hos mor och far. Passat på att mysa med katterna (som vanligt), tror mor ibland känner sig lite bortglömd.
Men allt blev tvättat, inklusive sängkläderna.
Älskar känslan av nytvättade lakan. Hur underbart är inte det?!?
Hur som helst så kommer sambo snart hem och du blir det middag och sedan eventuellt träning.
Har kommit igång ordentligt nu, sedan någon månad tillbaka. Har lyckats gå upp 2 kg.
Så hej, vet ni vad?! Linn har nu nått sin målvikt och ligger inte längre på BMI underviktig med sin fina, nya vikt på nästan 58 kg! Woop woop!
Det tog bara 5 år.
spring, spring för ditt liv
Idag startade dagen upp tidigt.
Med en så rolig sak som tandläkaren.
07.00.
Way.
Nog om det allt gick fint, inga hål och en trevlig humoristisk tandläkare. När vi var klara så satta han sig på sin stol och kollade mig in i ögonen och frågade "Varför äter du de där tabletterna", syftandes på mina antidepressiva. Jag svarade som det är att det är på grund av depression och ångest, då han svarar någon som är så vacker som du ska inte behöva äta sådana.
Tror det var menat som en komplimang, men vet inte hur jag ska ta den. Jag är inte den där vackra tjejen, eller? Och ännu mindre kan jag påverka mitt mående och/eller läkarens och psykologers åsikt om att jag faktiskt ska medicinera. Men ja, med ett leende sa vi hej då och jag åkte hem. Stötte på en spya på gatan framför mig, vilket drog ner mitt humör ett antal snäpp. Till er nya läsare, jag har en rätt äcklig spyfobi.
Nu ska jag dra mig ut i det ytterst otrevliga kalla och gråa vädret och gå till apoteket. Ska köpa upp lite småtandborstar och hämta ut medicin. (Sista dagen jag har frikort på receptbelagda mediciner på apoteket så man får passa på).
Så nu vet ni vart ni har mig de kommande minuterna.
Todelooooh
Dynamite
Fick den där kommentaren som värmde lite extra i hjärtat. Den satte sig där den skulle. Där den behövdes.
Tack.
Idag har jag flängt runt lite överallt, fikat med Emma, sprungit till 2 olika apotek (som inte lyckades komma fram till vad receptet jag fått egentligen var), hälsat på mormor, köpt handbuketter med mor inför morgondagens begravning och självklart har jag även kollat lite olika tv-serier(dagen är inte fulländad annars).
Nu står maten och kokar på spisen och sambo bör vara hemma rätt snart från sin cykeltur.
Blir senmiddag framför något V.Ä.N.N.E.R-avsnitt, inte mig emot.
Emma och jag i somras.
sleeping sickness
Ni hade skrattat om ni sett mig nu.
Helt patetisk.
Lyckats få massa små blåtiror under ena ögat, små men synbara.
Och jag har bara mig själv att skylla.
Jag ska jobba tidigt imorgon så det blir att sminka över, haha.
Än så länge har jag inte låtit hösten ta mig, mörkret har inte fått smyga sig på.
Men ska jag vara ärlig så väntar jag bara. Fasar.
Känner mig ensam, känner mig utsatt.
När sambon somnat igår smög jag upp och hämtade min gosedjurskatt enbart för att jag behövde närhet när sömnen inte ville omfamna mig.
Hon är sliten, katten. Ungefär som mig.
Jag försöker ta initiativ, som blir fel. Blir rädd.
Rädd för ensamheten. Klängig och ynklig.
Försöker hålla mig kvar i de små trådar som håller mig upprätt.
Behöver leenden.
Energi.
Kramar.
Vill inte tynga ner min sambo, vill visa mig stark. Han ska inte få eller behöva ta allt.
Jag kan klara mig själv.
Men ensam är inte alltid stark.
Önskar bara någon kunde säga, skriva, viska,
"Linn, det är okej"
.
Känner mig betydligt äldre än den blivande 20 åring jag är. Känner mig gammal. Stel och darrig. Tar mellan 4 och 8 receptbelagda tabletter per dag. Jag som trodde att jag någon gång skulle få vara helt medicinfri. Sluta med antidepressiva och skit. Istället har det för tillfället tillkommit fler. Äter muskelavslappnande för min käke som fortfarande vägrar sluta göra ont. Går och är rädd för biverkningar. Är rädd för att aldrig bli frisk. Är väl bara allmänt rädd.
Rädd för att falla.
Rädd för hösten som börjar komma.
Pratar för mycket, pratar för lite. Är tyst och tillbakadragen, är framåt och konstig.
Det kan aldrig vara lagom, sådär perfekt.
Men som sagt, om någon månader fyller jag 20 och rent mentalt känner jag mig som den 20 åringen. Kanske i alla fall. Min kropp har bara inte hängt med. Både kropp och sinne har fått vara med om mycket skit de senaste åren.
Därför försöker jag vara positiv. Andas.
Tror att jag faktiskt är värd det. För mig själv.
Men vet ni vad?!
Det är faktiskt bra. Min rädsla är dum, förväntar mig alltid det värsta för att inte bli besviken.
Ibland så samarbetar kroppen med mig och slipper äckel-biverkningar och blir ung igen. Om någon vecka är jag nere på 1-2 tabletter per dag igen så ja. Det blir bättre människor.
Det blir bättre.
Rädd för att falla.
Rädd för hösten som börjar komma.
Pratar för mycket, pratar för lite. Är tyst och tillbakadragen, är framåt och konstig.
Det kan aldrig vara lagom, sådär perfekt.
Men som sagt, om någon månader fyller jag 20 och rent mentalt känner jag mig som den 20 åringen. Kanske i alla fall. Min kropp har bara inte hängt med. Både kropp och sinne har fått vara med om mycket skit de senaste åren.
Därför försöker jag vara positiv. Andas.
Tror att jag faktiskt är värd det. För mig själv.
Men vet ni vad?!
Det är faktiskt bra. Min rädsla är dum, förväntar mig alltid det värsta för att inte bli besviken.
Ibland så samarbetar kroppen med mig och slipper äckel-biverkningar och blir ung igen. Om någon vecka är jag nere på 1-2 tabletter per dag igen så ja. Det blir bättre människor.
Det blir bättre.
morgonmys
En halvtimme innan jag måste sticka mot jobbet ser det ut såhär.
Det är en vacker syn jag vet!
med mörkret och fallna löv kommer förkylningen
helgen
Tjosantjenare
Träningsvärken var inte rolig alls. På jobbet dagen därpå var jag för en gångs skull tacksam för att få sitta i kassan. Det gick typ inte att gå. Men har enbart mig själv att skylla, så går det när man inte tränar på länge.
Fy, på dig Linn.
Idag ska jag hoppa in för en kollega och jobba hennes sista timmar. Tackar inte nej till pengar då jag under augusti inte jobbat alls så mycket som innan då jag varit tvungen att ge och byta bort pass pga, bröllop, cykelvasan och andra trevligheter.
Men älskar ju samtidigt aatt vara ledig, lat och seg som jag är.
Nu ska det ätas lite midadg innan det är dags för mig att sticka.
Hoppas allt är fint med er och att denna osammanhängande text var någotsånar läsbar. Haha.
träna
.
det är dags nu
cykelvasan
Finns så mycket bilder, så mycket som hänt, så mycket att berätta om sommaren. Så mycket fint. Har varit så dålig på att dela med mig.
Resan upp till Malung, Dalarna, gick fint. De 4 killarna som skulle cykla mellan Sälen och Mora, var så underbart duktiga. Alla kom in under 4,5 timmar. Vi flickvänner stod och hejade och följde deras väg i en app och var allmänt uppspelta och spralliga. Skrek som galningar när de en efter en kom in i mål. Alla var de också oförskämt fräscha.
Kan inte ens se mig själv efter ca 9 mils cyking i terräng. Väl tillbaka i de stugorna vi hyrde under helgen blev det mat, öl och vin. Sedan var det lite kortspel innan alla trötta och nöjda gick och la sig.
Vi kom hem igår eftermiddag och nu är det helt pltösigt en vanlig jobbvecka som ligger framför en.
Känns som att sommaren börjar gå mot sitt slut. Särskilt då det var 10 grader där i uppe i mer norra breddgrader i förrgår.
Vet inte om jag är redo för höst.
Inte än!
så mycket fint
ni vet det där med ångest
semestern över
Är ensam hemma. Detta är första gången jag sover ensam hemma i detta huset. Så himla omogen som tycker det är jobbigt, som gråter då och då när sambon är borta, som finner sängen som den bästa platsen som finns.
Ibland kan jag bara undra hur det kommer sig att jag fått så mycket fint. Något jag verkligen inte är värd. Hur kommer det sig att jag fick lägenhet, tog studenten, fick körkort och jobb inom loppet av två veckor. Jag som alltid tyckt att livet behandlat mig orättvist har äntligen förstått hur mycket jag egentligen har.
