Ni hade skrattat om ni sett mig nu.

Helt patetisk. 

Lyckats få massa små blåtiror under ena ögat, små men synbara.

Och jag har bara mig själv att skylla.

Jag ska jobba tidigt imorgon så det blir att sminka över, haha.

 

Än så länge har jag inte låtit hösten ta mig, mörkret har inte fått smyga sig på.

Men ska jag vara ärlig så väntar jag bara. Fasar.

 

Känner mig ensam, känner mig utsatt.

När sambon somnat igår smög jag upp och hämtade min gosedjurskatt enbart för att jag behövde närhet när sömnen inte ville omfamna mig. 

Hon är sliten, katten. Ungefär som mig.

 

Jag försöker ta initiativ, som blir fel. Blir rädd. 

Rädd för ensamheten. Klängig och ynklig.

Försöker hålla mig kvar i de små trådar som håller mig upprätt. 

Behöver leenden.

Energi.

Kramar.

 

Vill inte tynga ner min sambo, vill visa mig stark. Han ska inte få eller behöva ta allt.

Jag kan klara mig själv. 

Men ensam är inte alltid stark.

Önskar bara någon kunde säga, skriva, viska,

"Linn, det är okej"