På något sätt slog det mig nu på riktigt att morfar inte finns.

Jag fick inte säga hej då.

Jag får panik måste lägga mig nu eller något för kan inte bryta ihop här.

 

 

Skulle göra vad som helst för att få säga hej då.

Men så är det alltid, man vet aldrig när sista gången är. Ens sista hej då.

 

Det vet man aldrig, man borde tänka mer på vad man har. För man märker det när man förlorar det.

Jag undrar om jag någonsin kommer att komma över detta. Vet att jag kommer göra det. Men frågan är när. Månader, år, tiotals år? Jag vet inte.

 

Önskar att du fick se mig på studenten, det riktiga klivet ut i vuxenlivet. Istället försvann du från oss alla på dagen två månader innan. På min student kommer det vara två månader sen. Kommer jag någonsin få det ur huvudet?

Tror inte det. 

Men livet fortsätter.

Man får skratta, han skulle velat det. 

 

Men du är saknad.