Du kommer aldrig behöva se mig

Nu måste jag bara skriva av mig lite...
Jag har ju skrivit lite om vikt och sånt innan men detta är en sak som jag kan skriva om.
Som jag själv har upplevt. Om man nu kan uppleva vikt. Men hur som helst.
Nu menar jag inte att jag har varit överviktig utan jag har varit åt andra hållet. Rätt underviktig.
Jag har stått och avundats tjejer som har fina lagom stora lår, lagom stora bröst eller något annat. Och sedan kollat på mig själv och sett något jag inte gillat alls. 
Jag vet att man inte ska jämföra sig med andra. Men hur ska man kunna låta bli?
I alla fall jag är en sån människa som kanske inte direkt skämts över att gå i bikini på stranden och visa upp mina icke existerande lår, min mage där revbenen tydligt syns eller mina armar som inte varit så mycket till armar. Men jag har inte varit stolt över det. Men jag har inte gått och skylt mig bara för att jag inte klarat av att visa upp min kropp.

Jag har försökt gå upp hur länge som helst. Men på något sätt så har det bara inte gått. Sen så fick jag magkatarr på det hela på grund av min ångest som låg där redo att anfalla när jag var som mest mottaglig. Detta gjorde det omöjligt att gå upp och om jag hade lyckats gå upp 1-2 kg så gick jag snabbt ner dom igen och ett antal kg till försvann också.

Men helt plötsligt innan sommaren började, så kände jag att detta funkar inte längre jag måste verkligen försöka gå upp lite. Hur svårt det än är. Det är dags nu. Ändå om det bara är något hekto så är jag glad för det. För varje kilo jag går upp så är jag glad. Nu har jag lyckats gå upp 8 kilo sen jag började. Mina lår är inte lika spinkiga, mina revben syns knappt längre och min armar ser normala ut. Jag har fortfarande ett antal kilo kvar och det kommer väl. Jag märker att jag mår bättre det känns bättre. Jag är fortfarande inte nöjd med min kropp. Det kommer jag nog aldrig riktigt bli. Men jag kommer kunna acceptera den.

Sen så kommer det här att folk hela tiden säger till en att man är smal eller anorexiabarn eller vad som helst.
Först vill jag göra det tydligt. Jag har aldrig haft någon ätstörning. Aldrig.
Visst, jag vill gärna vara smal. Men inte för smal. Jag skulle hellre ha några kilo för mycket än några kilo för lite.

Så nu kommer det igen det jag säger ofta och det jag skrivit här ett antal gånger.
Varför kan man säga till smala människor att dom är smala och räkna med att dom inte ska ta illa vid, för man säger ju inte direkt till en tjock person "hjälp, vad du är tjock" den personen skulle då ta väldigt illa upp.
Visst, idealet nu är ju att vara smal. Det vet jag. Men det är också sjukt. Om man kollar på vissa modeller nu, det ser inte friskt ut.
Jag tar inte längre så illa vid om folk säger att jag är smal. Det gjorde jag förut. Jag tyckte verkligen det var jättejobbigt.
Men nu har jag accepterat att jag är som jag är och det har blivit bättre. Folk får tycka som dom vill. Det är min kropp och jag är stolt över den. För den är jag.:)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0