Jag hatar att inte kunna somna om natten.
Ibland kan det ju vara trevligt att bara ligga i mörkret och kunna tänka ifred, om vad som hänt just den dagen eller vad som kunde ha hänt om man tog ett annat beslut och bara tänka på något helt orimligt som gör att man ligger och småskrattar för sig själv, eller kanske tänka på någon film man sett eller en bra bok man läst, sina vänner och folk man saknar, men ibland blir det bara för mycket.
Ibland så hör man klackskor eller kanske ett par kängor som går utanför och röster som pratar. Man hör ibland vad rösterna säger till varandra, man kan ju fråga sig vart just dessa skor och röster har varit innan dom går/trippar och pratar just utanför mitt fönster där jag ligger i min säg och försöker somna.

När man var liten så var man kanske bara rädd för att det var ett monster under sängen eller ett spöke i garderoben då kunde man ju bara ropa på mamma eller pappa så kom dom och övertygade en att det inte fanns något där, eller så fick man ta och krypa ner i deras varma säng och somna utan att vara rädd eftersom det fanns någon som beskyddade en om det nu mot förmodan skulle komma ett monster eller varför inte spöket i garderoben och attackera en eller skrämma en eller vad dom nu skulle gjort...
Men nu är det inte rädslan som gör att man inte kan somna, det hade ju på ett sätt varit lättare


jag är ju omringad av en bubbla eller kanske en rektangel som ingen kan ta sig igenom. :)